En essä om livet.

Trientalis europaea

Om sommaren när solen värmer och små stjärnor tänds i de mörkaste av skogens vrår. Och när små, små bara barnafötter trultar runt i ängens gräs. Då fylls bröstet fullt av livsglädje och det känns som inget ont någonsin kan ske.  

När vi går i vår barndoms trakter och vi känner att våra förfäder är med oss i tidens ström. Vi går på stigen över berget kan vi ana forntidens kujk efter ko och get. De snälla korna och busiga getterna som letade svamp, hö och spröda löv ur skogens famn. Vi anar Rosas koskälla klämtade lite dovt i fjärran genom skogen tät av tall och gran. Ett stilla dis från förr höjer sig över bärriset och björnmossans mjukt välvda kullar.

Vittrornas andar dansar över kallkällans klara friska vatten. Inget spräcker kallkällans blanka mörka spegel, där det sägs att man sin egen själ kan sköna, om man skådar ner genom vattnets mörka grund.

Vi har för brottom och vi skyndar på vi måste fram innan klockan blivit två.  Mobilen plingar och du tänker ganska irriterat att ”va dumt allt jag glömt den på”.

 Sommarens första gädda den var inte stor och i valet och kvalet om att släppa den tillbaks. Så känner du en oemotståndlig längtan efter gädda kokad med kryddpepparkorn och smörsås och mos därtill.

Esox lucius

Vi glömmer lätt det som skogen ger. Svamp, lingon, blåbär, hallon, myrbär, fisk, vilt och mer därtill. Men när man i affärens lutkonditionerade svalka stiger in är allt detta raskt förglömt.
Vi handlar då något som kallas lingon och endast har fyra procent lingon resten ja det är något annat på vilket namnet jag förträngt.

Men nu ligger vintern tung över gård och stad allt under snöns tunga täcke. Ingen blomma lyser nu glad in i vårt trista sinne. Snökristallerna gnistra som den renaste diamant och solen står lågt under tall och gran.

Mörkrets svarta sammet sveper oss tätt omkring när tidigt om morgonen till arbetet vi far. Och när dagens ”dont” har nått sitt slut och Kung Bore stigit ut och i sin svarta sammetsmantel svept oss in.  I mörkret vi vandrar hem och förvånade över vart dagen farit samtidigt som vi undrar över tider som varit.

Sakta släpper vinterns köld och dagen blir längre och längre. Takdroppet gnistrar i solens sken och snart har sommaren åter segern vunnit. Småfåglar kvittrar på varje liten gren och små stjärnor tänds i skogens djup för att lysa djupt in i vinterfrusna själar och sinne.

Var nu givmild i sommarens behag och dela med dig av det goda det som du ger kommer alltid åter och fler hjälper dig att i vintermörkrets tristessen bära.