Nu står vårvintern här och stampar.

Nu börjar vårsolen äntligen  att kännas lite varm emot huden. Med allt ned packat Står vildmarks permobilen surrar och sjöns is ligger välkomnande och väntar

• kaffetermos check, 
• isborr check. 
• fiske ryggsäck check, 
• kameraväska check, 
• snöspade check
• plastpåse för fisken check,

Det är ordentliga isar hela borret behövs innan man är igenom. Jag tror att det är runt metern och bär nog för en tanks.

Så är pilken på plats och lugnet börjar, man drömmer sig bort och njuter av solen tystnaden och naturen.  Inte ett ljud hörs kanske något långt bort i fjärran. Här är det ingen som stör och kriget i Syrien det känns var rätt så långt borta. Stackars satar som hamnat i kläm mellan stormakter, religioner, diktatorer och skitstövlar som tycker att döda människor är en sport. Alla har de en sak gemensam de bryr sig inte ett vitten de bara trycker på avtryckare och klämmer in röda-knappar så fort de någonsin hinner.

Så ser man på skogen som sår där så mörk och mystisk och undrar om någon annan har tänkt samma tankar. Kanske att själva skogen som står där minns det.

Dyster ibland men oftast så glad står skogen där som en trogen kompanjon.

Så rycker det i tråden och säger var är du. Det är middag för en som har knackat på dörren. Jag tar tacksamt emot det var länge sedan sist. Med doftande kryddor ska den stekas i smör Därtill vankas det grönsaksmos och gräddsås gjord på skyn. 

Solen säker sig sakta och det känns bäst att hemåt fara. Det kommer ännu många dagar av briljant vårvinter innan våren tar över och sommaren är här.

Var är en bra plats till nästa gång i viken där?

Eller kanske där på andra sidan?

Termosen är tom och jag tackar naturen som låtit mig njuta av denna dag. En skugga av skam far förbi varför ska jag ha det så bra när så många andra på jorden lider. Så många barn och försvarslösa vuxna som jagas av samvetslösa personer som utan medlidande sänder dem tillbaka till jorden.
Jag tänker på en liten barnahand som greppar tag i ett finger för den utsträckta handen den är för stor för barnet att greppa runt.
Med kulor och krut slås barnet till marken och dom små fingrarna famlar och tappar sitt grepp.
Här sitter jag i min fåniga skog och vad kan jag göra det är bara så lite, så lite.
Jag skriver vad jag tycker att vi ska ta emot fler och inte lystna på de hatfyllda röster som vill driva dem åter.

"Vart du än går, gå med hela ditt hjärta."
Konfusius